En prästkandidats postilla

Påsknatten

2009-04-11T23:30:00.001+02:00

Detta är den natt, då mörker var över djupet, och Gud med sitt Ord bjöd: Ljus, bli till.
Detta är den natt, då Herren i en eldstod förde Israels folk ut ur slaveriet, och fångenskapen i Egypten.
Detta är den natt, då ingen längre fruktar mörkret, och natten lyser som dagen, och mörkret är som ljuset.
Detta är den natt, då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar.
Detta är den natt, då Kristus bröt sönder dödens bojor och uppstod segrande ur graven.
Detta är den natt, då Herren fördriver allt ont, förlåter alla synder, återupprättar dem som fallit och skänker de bedrövade glädje.
Detta är den natt då syndens och dödens makt är bruten. I denna heliga natt har vår Herre, Jesus Kristus, uppstått från de döda så att vi må leva för evigt med Honom.
Detta är den natt då Herren, vår Gud, bekräftar sitt förbund med oss, såsom Han gjorde med patriarkerna ända sedan Abrahams tid.
På samma sätt som israeliterna skulle offra ett lamm och stryka blodet på dörrposten offrades vårt offerlamm, Guds Lamm, Jesus Kristus, och genom Hans blod är vi fria från den synd som släpptes in i världen då människan gjorde uppror mot Gud och bröt mot Hans vilja.
Genom att Jesus av egen fri vilja lät sig korsfästas och dö för våra synders skull har vi blivit fria. Genom Hans uppståndelse från de döda har döden inte längre någon makt över oss.
När kvinnorna kom till graven, och upptäckte att den var tom blev de förskräckta, men ängeln som stod där hade ett budskap: att det var som Jesus hade förutsagt. Han hade uppstått från de döda. Han var inte där. ”Varför söker ni den Uppståndne bland de döda?”
Om detta talar apostlarna, evangelisterna och alla kristna, överallt och genom alla tider, för ”om inte Kristus har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också [vår] tro.” (1 Kor 15:14)
Men nu har Kristus uppstått, vår förkunnelse och vår tro är sann!
Dödens udd är bruten och allt makt ligger hos Gud, hos Honom som har skapat himmel och jord, allt vad synligt och osynligt är.
Om inte vår tro är sann, varför gick martyrerna då villigt i döden för sin tros skull?
De som litade, liksom vi måste göra, på apostlarnas vittnesmål. De som själva hade mött den Uppståndne, och som alla utom en avrättades för sin tro på Jesus och Hans löften om det eviga livet med Honom.
Det innebär inte att de aldrig tvivlade eller att de alltid stod fasta, orubbliga, i tron på Jesus. Till och med Sankt Petrus förnekar ju Jesus tre gånger natten innan korsfästelsen, han som är Klippan på vilken kyrkan är byggd.
Efter uppståndelsen var det dock en annan sak, nu kunde de, med Guds hjälp, stå fasta. Sankt Petrus så till den grad att han blev korsfäst upp-och-ner, då han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som sin Frälsare och Gud.
Även vi måste idag stå fasta i tron på Jesus Kristus, vår Herre och Gud, även om det ibland är svårt. Särskilt när vi, och vår tro, förlöjligas av världen får vi tro på Jesu löften om det eviga livet. I vår del av världen blir det dock inte värre än förlöjligande, medan det i andra delar av världen skapas nya martyrer som för sin tros skull får gå lidande till vår Herre och det eviga livet.
”Har vi dött med honom skall vi också leva med honom; härdar vi ut skall vi också härska med honom; förnekar vi honom skall han också förneka oss; är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:11b-13)
Gud älskar alla människor och vill att alla ska leva i gemenskap med Honom, och att ingen ska gå förlorad.
Vår uppgift som kristna är just detta: att gå ut och göra hela världen till Hans lärjungar så att ingen går förlorad, även om vi blir motarbetade av världen och Djävulen. Den Djävul som ännu inte har insett att inte bara slaget, utan hela kriget, redan är förlorat, och att det förlorades i samma stund som Jesus offrade sig för våra synders skull och utgöt sitt dyrbara blod över våra hjärtan.
I denna trygghet får vi vila när vi nu inleder vårt Påskfirande med att få ta emot vår Herres, Jesu Kristi, kropp och blod.

Julnatten

2008-12-24T23:30:00.000+01:00

Låt oss i julnattens frid be
att Kristus blir det ljus som upplyser våra liv:
Himmelske Fader,
du lät dina änglar förkunna den stora glädjen för herdarna;
- låt samma glädje fylla oss, så att vi med dem kan tillbe din Son, vår Frälsare.
Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet.

Inatt kommer änglarna med en hälsning till oss!
Det är den hälsningen som vi sjunger om i psalm 297 – Härlig är Jorden: ”Änglar den sjöngo först för markens herdar, skönt från själ till själ det ljöd: Människa gläd dig, Frälsarn är kommen, frid över jorden Herren bjöd.”
Frälsaren är kommen! Honom, som är Ordet, om vilken aposteln och evangelisten St. Johannes skriver:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:1-5)
St. Johannes skriver vidare i det bibelställe som vi ibland kallar för Lilla Bibeln, det som är en kort sammanfattning av kristen tro:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende sin, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
Det är detta som är innebörden i änglarnas hälsning till herdarna: ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk 2:11)
Och herdarna tog detta budskap på allvar, de gick in till Betlehem, hittade stallet under stjärnan, och blev de första bland oss människor som fick hylla och tillbe vår Herre och Gud.
Inatt får vi fira detta stora under: Vår Herre och Gud föds bland oss som ett litet, värnlöst barn, helt utlämnad åt oss människor.
Vi får glädjas åt änglarnas hälsning till oss när de kommer med budet om den stora glädjen, att i natt har en frälsare fötts åt oss, han som är Messias, Kristus, Herren.
Vi får med herdarna gå till stallet, och där får vi hylla barnet som fötts där och ligger i en krubba, i ett djurs fodertråg.
Vi får stanna kvar där i stallet och med den heliga familjen invänta de vise männens ankomst på Trettondagen, när de kommer från hela den kända världen, från Europa i norr, från Asien i öster och från Afrika i söder, för att hälsa och tillbe den nyfödde kungen.
Vi får följa med Jesus som vuxen på hans färd genom det Heliga Landet från Nasaret i Galileen till Jerusalem i Judeen, och korset som väntar honom där. Det kors som är vår frälsning, såsom det förutspåddes av profeterna, däribland Jesaja som profeterade om Herren Sebaots lidelse. (Jes 9:2-7)
Det kors som vittnas om av apostlarna och av alla kristna, överallt och i alla tider.
Ja, vi som är en del av denna långa kedja får gå ut och vittna om vad vi har varit med om denna natt, och alla julnätter, ända sedan den natten i stallet i Betlehem:
Världens frälsare är född! Han som är liv och vårt ljus, han som är världens ljus, och som lyser i mörkret för oss.
Gud har blivit människa för vår skull. Han känner, och delar våra liv, det onda likaväl som det goda, smärtan likaväl som glädjen.
Han kommer till oss som ett barn, lägger sitt liv i våra händer. Denna heliga natt som började nio månader tidigare med en ung kvinnas förtröstan på Gud då Maria svarade ängeln Gabriel då han bebådade att hon skulle bli havande med Guds son:
”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” (Luk 1:38)
I detta är Maria, Herrens moder, Gudaföderskan, ett föredöme för oss, vi får liksom hon gjorde lita till Guds nåd, och lägga våra liv i Herrens händer, liksom han lade sitt liv i våra händer.
Detta som hänt denna heliga natt, vår Herre Jesu Kristi födelse, får vi nu bära med oss när vi nu inleder vårt julfirande, detta firande av Frälsarens födelse som håller på ända från till Trettondagen, alltså i nästan två veckor. Julen är ju kristenhetens nästviktigaste högtid. Bara Påsken, firandet av Jesu uppståndelse från de döda, är viktigare. Då firar vi i 40 dagar, och även varje söndag hela året runt.
Men först, just här, just nu i natt får vi stämma in i den himmelska härens jubelsång, vi får ta del i herdarnas hyllning av Vår Frälsare och vi får fröjdas åt att så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att vi som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv!
Allt detta år vi nu ta med oss denna heliga julnatt och så önska varandra en god, välsignad Jul.

Psalmer:

10:e söndagen efter Trefaldighet

2008-07-27T22:34:00.002+02:00

Nådens gåvor och Andens frukter är följder av vårt dop.
Genom nådens gåvor kan vi se, och uppfylla, vår kallelse till ett liv i Kristus.
Paulus skriver att gåvorna är olika men Anden densamma. Detta skriver han just för att markera att har olika gåvor, och att vi inte alla har samma gåvor – det ska vi inte ha! Det är faktiskt viktigt att komma ihåg, det var nämligen det som man hade glömt i församlingen i Korinth där man kommit att fokusera på tungotalets gåva. Idag fokuserar vi på andra saker, och det är fortfarande lika viktigt att komma ihåg att gåvorna är många, och att alla har vi olika gåvor.
Detta gäller också för oss att vårda de gåvor vi fått, och utveckla dem, alldeles oavsett om man har fått helandets gåva som läkare eller undervisandets gåva som lärare.
Idag, och under hela kyrkans historia, är det nådens gåvor, genom Anden, som visar att vi tillhör Gud, att vi, genom dopet, har kallats till ett liv med Honom. Profeten Josua berättade om hur det var på den tiden då Moses förde judarna ut ur fångenskapen i Egypten, runt 1200-talet före Kristi födelse, för 3200 år sedan. Josua berättar om hur folket erkänner Gud som deras frälsare, deras beskyddare, och hur de lovar sig till Honom – ”Han är vår Gud”.
Precis som vi det i vårt dop, i vår konfirmation, och varje söndag när vi genom att läsa trosbekännelsen slår fast att det är Gud som är vår räddare och att vi håller oss till Honom.
Det är här Jesus kommer in. Jesus från Nasaret, på en och samma gång fullt ut människa och fullt ut Gud. Gud inkarnerad.
Den Gud som blir människa för att vi ska bli räddade, går bland oss, känner vår glädje och vår sorg, och som undervisar oss. En i mångt och mycket revolutionerande undervisning, även om det idag kan kännas självklart.
I dagens text berättar evangelisten St. Lukas om hur lärjungarna undrar vem av dem som är störst. Jesus tar då ett barn till sig, och säger att ”[d]en som tar emot ett barn som detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor”.
Visst är det ett revolutionerande tankesätt? Vår världsbild vänds upp-och-ner, utmanas, utvecklas.
I dopet tar vi gemensamt, som församling, emot barn i alla åldrar i Jesu namn. Det dop genom vilket vi tas upp i Kristi kyrka, får del av Guds outsinliga nåd, Andens gåvor och Guds vänskap!

Låt oss be:
Gud,
du som lovat rika gåvor åt dem som älskar dig, ingjut din kärlek i våra hjärtan, så att vi älskar dig över allting och får del av dina löften. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder från evighet till evighet.
Amen.

Psalmer:

Den helige Stefanos dag (Annandag jul)

2007-12-26T10:00:00.000+01:00

”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 10:30)
Det är idag den helige Stefanos dag. Stefanos är den förste kristna martyren, den första som dödades för sin tro på Jesus som Guds son.
Men vem var Stefanos?
Stefanos var en av de första sju diakonerna i Jerusalem, och de hade fått ansvaret för att hjälpa lärjungarna med att ordna måltider för änkorna och de fattiga i församlingen.
Stefanos utlade också texten i synagogan, och en gång blev folket så upprörda att de störtade sig över honom och ”släpade honom ut ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos som åkallade Herren och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande.’ Han föll på knä och ropade högt: ’Herre, ställ dem inte tillsvars för denna synd.’ Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.” (Apg 7)
Saul är den man som senare skulle bli känd under namnet Paulus, efter att han hade tagit emot Jesus som sin frälsare.
Ordet martyr har idag fått en obehaglig klang, vi hör det ju oftast på nyheterna i samband med att någon självmordbombare har dödat ett antal människor, just nu är det mest i Irak det sker, innan var det i Israel.
Men enligt kristet synsätt så har det ingenting med martyrer att göra. En martyr väljer inte att döda sig själv, en martyr dödar inte heller andra samtidigt. En martyr är en människa som blir dödad för sin tros skull. I den unga kyrkan fanns det många, många martyrer. Det att vara kristen var ju förbjudet och belagt med dödsstraff.
De kristna som ändå vågade vägra offra till kejsarens avbild, och stå för kristen tro dödades ofta, liksom Stefanos dödades för sin tro.
Detta är också något som sker än idag. Moderna martyrer finns det tyvärr alldeles för många exempel på.
Idag får vi minnas alla de män och kvinnor som genom deras trohet till Kristus har fått lida de mest fruktansvärda kval.
Dessa män och kvinnor får också stå som inspiration för oss idag, för även om deras handlingar ledde till deras död, så gör det oftast inte det idag.
Stefanos dödades för att han bekände Jesus som Gud, det finns många andra martyrer som har fått lida av andra anledningar.
En annan diakon och martyr, är den helige Laurentius.
Laurentius var diakon i Rom i mitten av 200-talet, medan kristendomen fortfarande var en förbjuden religion. Legenden berättar om hur Laurentius, som var kassaförvaltare åt församlingen i Rom, satte sig upp emot kejsarens befallning att lämna ut kyrkan skatter. Laurentius samlade då ihop församlingens fattiga, de sjuka, änkorna och alla andra som församlingen försörjde, och tog dem till kejsaren med motiveringen: ”Här är kyrkans skatter.”
Kejsaren blev, som man kanske kunde vänta, förgrymmad och befallde att Laurentius skulle läggas på ett halster över glödande kol. Legenden berättar vidare om hur Laurentius efter en tid säger att det är dags att vända på honom, ryggen har stekts och kejsaren kan få äta.
Dessa två tidiga martyrer har det gemensamt att de vågade stå för sin tro, även om det var mot makthavarna och för detta fick de ge det yttersta offret för Jesus.
Andra helgon och martyrer har följt i dessa spår, man har vågat stå upp för försvaret av samhällets minsta, för rättvisa, för Kristus.
Detta är vår utmaning som kristna även idag, här i Sverige, att bekämpa fattigdom, sjukdom, ensamhet, att stå på de svagas sida, på rättfärdighetens sida, att stå för Kristus.
Detta kan vi göra trygga i förvissningen om att vår Gud är med oss, skyddar oss, och genom oss låter sin vilja ske, såsom vi ber i den bön som Herren själv har lärt oss. Det är i Honom vi har vårt värn och vårt skydd, så att vi kan vara Hans vittnen.

Låt oss be:
Herre vår Gud,
du gav den förste martyren Stefanos nåd
att be för dem som stenade honom;
− lär oss att älska våra ovänner
och förlåta dem som står i skuld till oss,
så att vi i ord och handling
kan vittna om din Son,
Jesus Kristus, vår Herre och Gud,
som med dig, Fader, och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.
Amen.

Psalmer:

Julnatten (och Julottan)

2007-12-24T23:30:00.000+01:00

Så var vi här igen. Julen är här, med alla dess traditioner. Det är massor med saker som ska fixas innan jul, så att allt är redo för det stora firandet, på julafton. Då ska det tittas på TV, ätas julbord, det sjätte eller sjunde i ordningen, och så ska man helst hinna iväg till kyrkan också, det är ju trots allt en kyrklig högtid. Sen på juldagen får man pusta ut och ta det lugnt, för nu är julen ju över för i år.
Fast det stämmer ju inte! Julen har ju precis börjat!
Vi inleder vårt julfirande med denna gudstjänst, och gläder oss över det stora under som är anledningen till att vi är här – Gud blir människa.
Som sagt, detta är bara början på vårt julfirande, och det pågår ända tills trettondagen när vi firar de vise männens ankomst till den heliga familjen, och deltar i deras firande av Jesusbarnet.
Men inatt blickar vi tillbaka till den natten för tvåtusen år sedan då änglarna visade sig för hedarna på ängen med deras glädjebudskap: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 2:11-12)
Detta stora budskap som herdarna gav vidare till oss är det vi samlas kring inatt. Visserligen har mycket hänt på tvåtusen år, men mycket är ändå det samma, mänskligheten har inte utvecklats, vi är fortfarande likadana. Vi har visserligen ny teknik, men i grund och botten är vi likadana, vi älskar, hatar, krigar och uppför oss i princip på samma sätt.
Därför är änglarnas budskap till änglarna fortfarande aktuellt för oss, en frälsare har fötts åt oss. Och vi vet vem vår frälsare är och vad han har gjort åt oss.
Änglarnas budskap var dock inte oväntat, utan tvärtom mycket efterlängtat. Det judiska folket hade väntat på att Messias skulle komma, såsom profeterna hade sagt. Vi fick höra en av profetiorna om Jesus, det finns många fler i Gamla testamentets profetiska böcker, och nu går dessa profetior i uppfyllelse, Guds änglar kommer med detta budskap.
Budskapet ges dock inte till landets styrelse, eller översteprästerna, utan till samhällets lägsta, till herdar ute på fälten. Dessa herdar var de första som kom till stallet var Jesus föddes och lades i en krubba, de var de första som hälsade honom och tillbad honom.
Redan här ser vi vem Jesus är och vem han skulle komma att vända sig till. För Jesus ser inte ut som en kung, han uppför sig inte som en kung och han regerar inte som en kung, men kung det är han!
Jesus skulle i sin verksamhet inte heller vända sig till samhällets topp, utan han umgicks med fiskare, med herdar, med kvinnor, ja med alla som ville egentligen. Detta var något nytt, en man som behandlar alla på samma sätt, oavsett social ställning.
Och det budskap han kom med var inte det som man väntade sig, det var inte en uppmaning till revolution och störtande av romarnas makt, utan ett budskap av fred och kärlek. Kärlek till Gud, till nästan och till en själv.
Men detta var inte allt Jesus gjorde, det är ju inget märkvärdigt. Det märkvärdiga med Jesus är allt det andra han gjorde, och ibland till och med det han inte gjorde.
Vi känner till Jesu under, hur han förvandlar vatten till vin, hur han går på vattnet, hur han stillar stormen, hur han uppväcker de döda, men allt detta bleknar i det riktigt stora undret, det som han kom för att ge oss, nämligen sig själv på korset, det som vi får fira i Påsk, det under som är vår frälsning och vårt liv.
Allt detta kunde ske just genom att Gud föds som människa, växer upp och lever som människa, och så får del av våra livsvillkor.
Den Gud som har skapat oss alla, blir som oss, föds som ett svagt litet, utsatt barn, ett barn som nästan direkt efter födseln måste bli flyktning och fly till Egypten, för att kunna återvända till Israel, till Nazareth där han fick växa upp, och inleda sin verksamhet.
Evangelisten Johannes uttrycker detta så oerhört elegant i begynnelsen av sitt evangelium om Jesus: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:1-2, 14)
Detta får vi nu glädjas åt och fira!

Låt oss be:
Himmelens och jordens Herre,
du som låter denna heliga natt lysas upp
av det sanna ljuset,
– låt oss alltid vandra i dess sken
så att vi en gång i himmelen
får skåda din härlighet.
Genom honom, Jesus Kristus,
vår Herre och Gud, som med dig, Fader,
och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.
Amen.

2:a söndagen i Advent

2007-12-09T10:00:00.000+01:00

”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Guds rike är nära, säger Jesus till oss. Han säger att vi ska omvända oss till honom och tro på hans budskap – Guds rike är nära!

Jeremia profeterade om Jesus, han som är det rättfärdiga skottet ur Davids stam. Det är han som är den rosen vi sjunger om i psalm 113 – Det är en ros utsprungen.
Juda skulle räddas och Jerusalem leva i trygghet, skriver Jeremia.
Men Juda blev en romersk lydstat redan innan Jesus föddes, och Jerusalem förstördes år 70 av romarna. Hade Jeremia fel? Stämmer inte hans profetia?
Jo, visst stämmer den, men som profetia måste den läsas profetiskt. Juda som ska räddas är Gudsriket, det som först kommer med Jesus, och Jerusalem som ska leva i trygghet är det nya Jerusalem som kommer på den yttersta dagen. Alltså håller Jeremias profetia. Gudsriket är nära, och vi väntar på det nya Jerusalem.

I Hebreerbrevet skriver den okände författaren till oss om de många och svåra lidanden som de första kristna utsattes för. En del av dessa kan även vi i vårt samhälle känna igen oss i.
Smädelse och förföljelse är kanske lite svårt att föreställa sig, särskilt när man vet att när brevet skrevs så innebar det en konkret, fysisk förföljelse med döden som utgång. Däremot så kan många av oss känna igen oss när de berättas att man gjordes till allmänt åtlöje, för visst är det så att det på många håll är lite konstigt att vara kristen? Man är annorlunda om man kan tro på en Gud som har skapat världen, som har sänt sin Son för att rädda den, och som vi nu väntar på skall komma tillbaka. Det är aldrig lätt, men jag tror det är särskilt svårt att vara kristen i tonåren, i alla fall om man inte befinner sig i en miljö där det är naturligt. En sådan miljö har vi inte längre i Sverige – det naturliga är att vara skeptisk och inte tro på något som inte är vetenskapligt belagt. Då är det ju inte heller tro, utan fakta.
Jag har en naturvetenskaplig utbildning i botten, och har ofta fått frågan: Hur kan du tro på allt detta? Det är ju rena sagorna.
Mitt svar är då att nej, det är inte sagor. Vad vi kan vetenskapligt belägga idag är att världen skapades, och ungefär hur. Däremot vet vi inget om varför, och hur processen startades. Vi kan nämligen bara se tillbaka till de första sekunderna i det unga universum. Vad som hände innan tidens början säger vetenskapen inget om.
Det gör däremot tron! I Bibeln berättas det att Gud skapar världen med orden ”Ljus, bli till!”. Och om inte Big Bang var ljus, så vet inte jag.

Hebreerbrevet fortsätter med uppmuntrande ord. ”Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.”
En liten tid talas det om här. Vi har nu väntat i nästan tvåtusen år, men ändå så kan vi tala om en liten tid, han kan komma när som helst! I Psaltaren får vi en glimt av Guds tidsuppfattning: ”Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar.” Tusen år är som en dag, och en dag som tusen år. Då kan vi med rätta säga att det blott har gått en liten tid, och ändå väntar vi en liten tid till, för Guds rike är nära.
Ja, det är redan här!
Guds rike finns redan bland oss, det finns inom oss. Ibland ser vi skymtar av det när det bryter igenom i världen, för som Paulus säger så är ”Guds rike (…) inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Rom 14:17) och ”Guds rike är inte ord, utan kraft” (1 Kor 4:20).

Låt oss be:
Herre,
öppna ditt rike för oss,
gör oss frimodiga och vaksamma
i bön och väntan
till dess du kommer,
du som är rättfärdig och barmhärtig.
Amen.

Psalmer:

109
303
106
1:5-9

1:a söndagen i Advent (adventsgudstjänst för vuxna)

2007-12-02T18:00:00.000+01:00

Gott Nytt År!
Gott Nytt Kyrkoår!
Idag börjar ju det nya året i kyrkan! Det är nu det händer.
Jesus kommer till oss, han rider på ett åsneföl, inte en häst, inte ens en vuxen åsna, nej, bara ett litet föl.
Alla människorna i Jerusalem är glada, lägger ut palmblad och mantlar framför Jesus där han kommer ridandes, och så sjunger de, precis som vi gjorde:
"Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!"

Men varför gör människorna i Jerusalem såhär? Vad vet de som gör Jesus så viktig att de hälsar på honom på detta sättet?

Vad är det de har hört om Jesus?

har de kanske hört om hans under? Hur han förvandlar vatten till vin, hur han går på vattnet, hur han får en storm att bli stilla, hur han uppväcker de döda till livet?

Eller har de bara hört att det händer nått spännande med massor av människor? Ungefär som när man hör eller ser en brandbil. Jag vet att åtminstone jag är nyfiken på vart den ska och vad som händer. Kanske brinner det, kanske är det en katt som har fastnat upp i ett träd.

Jag tror att det var det som hände! Jerusalems människor blev nyfikna, och ryktes med i uppståndelsen och spänningen som det blev när Jesus och lärjungarna tågade in i Jerusalem.

Jerusalems folk blir gripna av all glädje och sång, och sången påminner dem om det som de så länge har väntat på:
Kungen som skulle komma.

Och nu säger de att han har kommit - Kungen, han som ska befria det förtrycka Israel, han som ska göra landet fritt! - äntligen har han kommit.

Men bilden stämmer inte!

Kungen, han som nu rider in i Jerusalem är inte klädd i dyrbara kläder, det är ingen stor, fin, dyr häst han rider på, han sfölje är inte hovmän och hovdamer.

Kungen är en enkel snickarson från Nasaret, född i Davids stad Bethelem, född i ett stall och lagd i en krubba.

Det är ju det firandet som vi förbereder oss på under advent. Advent är inte bara en tid så vi stressar inför julen, handlar klappar och springer från det ena julbordet till det andra.

Advent är också en tid för eftertanke, reflektion och framåtblickande. Vi får använda de nästa veckorna till att tänka på Gud, på vår nästan, och på oss själva. Till att förbereda oss på det stora under som vi snart ska fira - Gud blir människa, för vår skull!

Ett gammalt traditionellt sätt att förbereda sig är genom att fasta, att avstå från något. Det gör vi också innan Påsk.
Genom att under en kortare tid avstå från något får vi mer tid att använda till eftertanke och bön, och så kommer vi att uppskatta det vi fastar från så mycket mer när julen kommer och vår fasta slutar.
Då, när julen kommer, så får vi åter glädjas och fröjdas, men först ska vi bli redo.

Det är inte bara julfirandet vi får förbereda oss på under advent, vi får också förbereda oss på den dag då det blir som den dagen i Jerusalem och Jesus kommer till oss. Den dag då vi, med alla kristna, överallt, och genom alla tider får hälsa vår konung Jesus välkommen tillbaka!

Låt oss be:
Herre Jesus Kristus, ge oss en välsignad adventstid, med tid för eftertanke och reflektion.
Låt oss känna din kärleksfulla närvaro och ge oss din frid.
Låt detta nya kyrkoår bli ett nådens år för oss.
Amen

Psalmer:

103:1-5
111
105
421
108

1:a söndagen i Advent (familjegudstjänst)

2007-12-02T10:00:00.000+01:00

Gott Nytt År!
Gott Nytt Kyrkoår!
Idag så börjar det nya året i kyrkan, och naturligtvis måste man fira det nya året.
Det nya kyrkoåret börjar nu, för snart så kommer han, den där Jesus, han som föddes i ett stall på juldagen, han som gjorde massor av under, han som red in som en kung i Jerusalem, han som har räddat oss alla.
Innan fick vi höra berättelsen om hur det gick till när Jesus kom till Jerusalem för att fira påsk.
Vi fick höra hur folket i Jerusalem hälsade honom välkommen som den kung han är. Hur de sjöng, liksom vi gjorde innan, hur de strödde palmer på vägen och var glada.
Men visst ja, det är nått som inte stämmer!
Den kungen som kom inridandes i Jerusalem, han kom inte med pompa och ståt, inte så som man väntar sig att en kung kommer. Han var inte klädd i dyra kläder. Han red inte på en stor, fin, häst.
Nej, Jesus kommer inridandes i sina vanliga, lite trasiga kläder. De har blivit grå-bruna av vägens damm, men Jesus bryr sig inte. Det är ju det som händer med kläder när det dammar ute.
Jesus rider på en åsna, inte ens en vuxen åsna, utan det är bara ett litet föl.
Det är inte alls så en kung ska se ut!
Och ändå… det är något särskilt med Jesus, han liknar den kung han är, även om hans kläder är fel, han rider på en åsna istället för en häst, och dem som går med honom inte heller är klädda i fina kläder. Ändå så ser man att här kommer han – här kommer den riktige kungen. Den kungen som folket hade väntat på, nu var han här, och med sig hade han fred och befrielse.
Han som är Guds Son!

Även vi får föreställa oss att vi är med i Jerusalem och får ta emot vår kung med glädje.
De nästa fyra veckorna innan juldagen är det advent. Advent betyder egentligen ankomst, och under advent så förbereder vi oss, och väntar med spänning på honom som ska komma – Jesus som kommer till oss, då kom han som ett litet nyfött barn som föddes i ett stall då härbärget är fullt, nu väntar vi på att han ska komma tillbaka i all sin härlighet, med all pompa och ståt.
Låt oss därför ta vara på den adventstid som börjar nu, den tid som ska förbereda oss på julfirandet, tänka på varandra, kanske avstå från något så att vi uppskattar det ännu mer när vi får fira jul och glädjas över detta stora under som hände den gången för så länge sedan i Betlehem – vår Gud som föddes som ett litet oskyddat barn.
Nu får vi alla önska varandra ett gott nytt kyrkoår, och att det blir ett välsignat år – ett nådens år.
Amen.

Psalmer:

23:e söndagen efter Trefaldighet

2007-11-11T10:00:00.000+01:00

Är vi som kungen eller tjänaren? Hur skulle vi göra om vi befann oss i den situationen? Vad innebär situationen egentligen?
Vad är det som gör att den obarmhärtige tjänaren kräver in sin skuld när han just fått en mycket större skuld efterskänkt?
Många frågor är det som väcks…
Vi kan konstatera att den obarmhärtige tjänarens skuld till kungen på tio tusen talenter är ofantligt mycket större än den andre tjänaren som var skyldig etthundra denarer. En talent motsvarade sextusen denarer. Då var den obarmhärtige tjänarens skuld till kungen alltså sextio miljoner denarer!
Det blir onekligen lite sniket att kräva in en skuld på hundra denarer om man just fått en skuld på sextio miljoner efterskänkt.

Men vad är det egentligen som Jesus då vill säga till oss idag med denna berättelse?

Dagens tema är ”Förlåtelse utan gräns”.
Det är ju just det som Jesus kom för att förkunna för oss!
Det är det han säger till Petrus: Förlåt din broder, inte sju gånger, utan sjuttiosju gång. Och med detta menar Jesus ett gränslöst stort tal, den symboliken finns i talet sjuttiosju.
Och så berättar Jesus att det är med himmelriket som i liknelsen om den obarmhärtige tjänaren.
Där är det vi som förs inför kungen för att avlägga räkenskap. Men vår kung är medlidande, full av nåd och förlåtelse, så han förlåter oss alla våra skulder. Men inte utan krav! Det finns ett krav på oss!
Även vi måste förlåta alla dem som står i skuld till oss! Oavsett hur små eller stora skulder våra medmänniskor har till oss.
Och nu handlar det inte längre om pengar, utan om allt det onda, det felaktiga, det söndrande som vi har gjort mot andra och mot oss själva. Det som vi ber om förlåtelse för inför Gud, det som Gud förlåter oss. Allt det som vi kallar våra synder.

Fullständig förlåtelse! Detta oerhört radikala budskap, det kommer han och berättar om, och säger att vi har fått, och skall ge andra.
Samma sak är det som Paulus säger, fast på ett litet annat sätt. Paulus ger oss goda råd om hur vi ska göra, och så avslutar han med detta på en gång så enkla och samtidigt så stora: ”Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.”
Gud har förlåtit oss i Kristus.
Gud har efterskänkt hela vår skuld till honom, den skuld som uppkom när vi människor först beslöt sig för att inte låta Guds vilja ske, utan vi ville själva bli som Gud, när vi människor satte oss i Guds ställe. Den skulden kunde vi inte själva betala, utan därför sände Han sin ende son att betala den i vårt ställe. Och det gjorde han!
På detta bygger hela vår existens. Vi har blivit förlåtna, synderna har inte längre någon makt över oss, vi är fria att leva enligt Guds vilja, såsom vi ber i Herrens bön, när vi ber: ”Låt din vilja ske.”

Därför kan vi be att Gud sänder sin ande i våra hjärtan att vi må följa hand vilja, att vi må vara goda mot varandra, visa medkänsla och förlåta varandra.
Amen.

Psalmer:

Minnesgudstjänst på Alla helgons dag, texter enligt Alla själars dag

2007-11-03T18:00:00.000+01:00

Nåd och frid från Gud vår Fader, och herren Jesus Kristus, i den helige Ande.

Idag har vi firat Alla helgons dag, och nu ikväll börjar vårt firande av Alla själars dag. Det är ju fortfarande så i den kristna kyrkan att den nya dagen börjar klockan sex på kvällen. Tydligast är detta i lördagens helgmålsringning.
Vår förre ärkebiskop Nathan Söderblom har sagt att ”helgon är sådana som i ord och handling har visat att Gud lever”.
Men inte alla döda är helgon, och inte alla helgon är döda. Alla helgons dag handlar om de som gått före oss i tron, och som vi kan lära av, hur de i situationer som vi själva upplever försöker likna Jesus.
Denna helg minns vi inte bara helgonen, utan alla döda. Det är många som under helgen tänder ljus på nära och käras gravar. Detta är egentligen en ganska ny sed, vi har haft den i Sverige i 30-talet.
Det att tända ljus är en underbar symbol för hopp, för liksom ljuset skingrar mörkret så genomtränger ljuset som är hoppet om det eviga livet dödens mörker.
Vi vet att Jesus skall låta oss uppstå på den sista dagen. Det hörde vi i evangeliet.
Exakt hur detta ska ske vet vi inte, men Paulus tankar om detta är spännande. Att vi är liksom allt annat i naturen. Det är först genom att dö som vi kan uppstå, på samma sätt som det är först genom att fröet dör och begravs som det uppstår som en ny blomma. På samma sätt är det med oss säger Paulus.
Samma bild använde den svenske medeltida teologen Magister Mathias när han undervisade det blivande helgonet Birgitta. Han använder då en kardborre för att visa hur den om hösten dör, faller ner på marken, för att när våren kommer, åter uppstå.
Vi befinner oss i världens höst, och väntar på den nya våren, den vår när Jesus ska komma till oss igen.
Detta betyder inte att vi inte sörjer när någon vi tycker om och älskar dör. Det är naturligt. Vi upplever det som att den döde tog en del av oss med sig, det fattas en bit av oss. En bit som inte ersätts, inte kan ersättas, utan vi får lära oss leva vidare utan den biten.
Kanske är det detta som Paulus talar om när han skriver att det som ”blir sått förgängligt uppstår oförgängligt”? Att det är när vi uppstår till det eviga livet som den biten kommer tillbaka till oss? Att det är då vi åter blir hela människor.

Detta löfte får vi lita på, och ta emot i tro: Att inte någon av oss som Fadern har gett till Sonen ska gå förlorad utan ha evigt liv. Detta är vårt evighetshopp i Jesus Kristus.
Amen.

Psalmer:

Söndagen efter Trettondagen 2007 – ”Jesu dop”

2007-01-10T18:30:00.000+01:00

Vad får vi veta? Jesus döps i Jordan av Johannes, himlen delar sig, en duva sänker över Jesus och Guds röst ljuder och säger "Du är min älskade Son, du är min utvalde".

Jesus döps av Johannes. I Matteus berättas det att Johannes försökte hindra Jesus, att han menade att det var Jesus som skulle döpa Johannes. Men Johannes gör som Jesus säger och döper honom.

Men vilken slags dop var det egentligen? Var det ett kristet dop?

Nej, naturligtvis inte. Johannesdopet var ett dop till omvändelse och rening. Ett dop i väntan på att Messias skulle komma, han som skulle "döpa med helig Ande och eld".
En duva sänker sig över Jesus.

Samma duva som av traditionen har kommit att förknippas med den helige Ande.

Samma helige Ande som när den kommer till den unga Kyrkan på Pingstdagen, kommer ner som eldtungor.
En röst, Guds Röst, hörs från himlen och proklamerar vem, och vad, Jesus är.

Han är Guds Son, den som Gud har utvalt.

Här ser, och hör, vi alltså alla tre personer i den treenige guden på en och samma gång – Fadern, Sonen, och den helige Ande. Oerhört mäktigt!

Men vad är egentligen den stora poängen i Jesu dop? Behövde han bli döpt, såsom vi andra behöver det?

Nej, det dop som vi döps med är inget Johannesdop. Vi döps med helig Ande, och eld. I vårt dop så dör vi med Kristus, och vi uppstår med Kristus. Redan i dopet får vi alltså del i Kristi seger över Döden och del i det eviga Livet med Honom. Redan i dopet får vi smaka frälsningens ljuvlighet!

Vårt dop är alltså helt annorlunda från Jesu dop. Vad var då poängen?

Jo, när Jesus döps så inleds en ny era. Det är genom Jesu dop som han uppenbaras för oss som Guds Son, Lammet som har kommit för att borttaga världens synder.

Johannes är också värd att titta lite närmre på. Vem var han, och vad gjorde han?

Johannes kom för att förbereda vägen för Jesus, att vara en ropandes röst i öknen.

Johannes som är sex månader äldre än Jesus, är den som ska göra folket redo. Men det var inget lätt budskap Johannes kom med. "Omvänd er och bättra er."

Detta var ett budskap som retade folk, och det var ett budskap för vilket Johannes fick ge det största offret, sitt liv. Det är värt att betänka idag när vi står här vid det altare som är invigt just till Johannes Döparen och alla patriarker – till alla dem som gått före och förberett oss på Han som skulle komma med seger.

I dagen episteltext hörde vi hur evangelisten Lukas i Apostlagärningarna skriver om hur apostlarna i Jerusalem, när de får höra att Samarien har tagit emot Guds ord, skickar dit apostlarna Petrus och Johannes, för att de skulle be för de troende att de skulle få helig Ande. Lukas berättar att de troende i Samarien ännu inte hade fått Anden, "de var bara döpta i herren Jesu namn".

Och ändå har vi fått veta att det är i dopet som vi får den helige Ande. Hur hänger detta ihop?

Förmodligen var det så på den unga Kyrkans tid, att människor kom till tro, och lät döpa sig, även om det inte fanns någon annan döpt kristen som kunde döpa. Det är ju det som är kravet för den som döper: att själv vara döpt i Faderns, och Sonens, och den helige Andes namn, att själv vara döpt med helig Ande och eld.

Det krävs inte att man är präst, det har vi att det ska ske i god ordning, men varje döpt kristen kan själv döpa om det är nödvändigt.

Det att döpa ingår nämligen i det uppdrag vi åläggs, och tar emot, i vårt eget dop, och som Jesus gav i de ord som vi idag känner som missionsbefallningen eller dopbefallningen, och som sägs vid varje dop:

"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Fadern och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er."

Låt oss därför med frimodigt sinne följa Jesu befallning som vi har tagit emot i vårt dop!

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet.

Amen.

Psalmer:

20
383:3-6
394
5

Skördevesper 2005

2005-09-15T18:00:00.000+02:00

Lite tidigare idag skulle jag sätta mig och skriva klart min predikan, och till min stora fasa upptäcker jag att den inte fanns i min dator, det är nått som har blivit fel!

Första tanken var naturligtvis rent panik, sedan kom lugnet, när jag insett att jag ändå inte kan göra något åt det.

Och egentligen är det väl inte så stor skillnad på den upplevelsen och att så och skörda…

Paniken är fröet som läggs i jorden, lugnet, och där får det växa till sig, och till slut bli till en av Guds många växter.

Och när växten har mognat är det dags att skörda, och det ser vi ju frukterna av här i kyrkan ikväll.

För visst är det underbart att se hur färgerna blandas med varandra? Hur de får liv och leker med våra sinnen?

När jag först började fundera över denna predikan gick jag länge och funderade över det här med vad sådd och skörd innebär för oss idag, många av oss jobbar ju inte längre i lantbruket, själv bor jag i lägenhet och har först nyligen fått en liten blomsterlåda till balkongen. Förvånansvärt nog växer det faktiskt saker i den!

Och ändå så har vi upplevelser av att så och skörda.

Vi har sett fälten runt oss sås, hur de långsamt växer till, hur de står och böjer sig i vinden, och hur de skördas med de stora skördetröskorna.

Vi har kanske själva försökt oss med lite grönsaker i trädgården, eller kanske "bara" vattenkrasse på fönsterbrädan.

Ibland växer det, ibland kan vi helt enkelt inte få det att lyckas.

Men vi har också andra upplevelser, av hur vi människor ingår i detta kretslopp av sådd, växt och skörd. Våra egna liv är ju utformade på samma sätt, med ett frö som sås, får växa till sig, först som barn, sedan som vuxen, för att till slut på ålderns höst skördas av den Gudomlige trädgårdmästaren, Han som vet meningen med våra liv.

Det är Han som till slut omplanterar oss där intet vissnar mera, som det uttrycks så underbart i psalm 201

Vi sjunger psalm 201:3-5.

Och visst sammanfattar psalmen allt: Det som växer nu ska vissna ner och dö, men ändå finns där hoppet om livet efter döden, hoppet om det eviga livet.

Det är det som är en av de centrala tankarna i Jesu undervisning: att trots att vi dör här på jorden, så ska vi uppstå till det eviga livet, liksom det döda fröet som läggs i marken börjar gro, spira, bryter igenom mullen och till slut blir en fantastisk blomma, så ska också vi få växa till oss.

Psalmer:

886:-
6:1
6:2
6:3
6:4
201:3-5
168:3-5

Påsknatten 2005

2005-03-26T23:30:00.000+01:00

Detta är den natt, då mörker var över djupet, och Gud med sitt Ord bjöd: Ljus, bli till.

Detta är den natt, då Herren i en eldstod förde Israels folk ut ur slaveriet, och fångenskapen i Egypten.

Detta är den natt, då ingen längre fruktar mörkret, och natten lyser som dagen, och mörkret är som ljuset.

Detta är den natt, då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar.

Detta är den natt, då Kristus bröt sönder dödens bojor och uppstod segrande ur graven.

Detta är den natt, då Herren fördriver allt ont, förlåter alla synder, återupprättar dem som fallit och skänker de bedrövade glädje.

Nu, i begynnelsen av vår mässa, ligger sorgens mörker efter korsfästelsen fortfarande över kyrkan, men snart sprider sig uppståndelsens ljus över oss, altaret kläds och vi, inte bara påminns, utan får bekräfta våra doplöften. Det dop där vi får del i Kristi död och uppståndelse.

För det är ju just därför vi firar denna mässa, firar Påsk. Jesus dog för vår skull, men uppstod från de döda. Dödens makt är bruten, och livet har vunnit. Genom att Gud blev människa, levde som människa, led som människa, och till slut dog som människa, blev vi fria.

Liksom Moses ledde Israels folk ut ur Egyptens slaveri, så har Gud, i människan Jesus Kristus, lett oss, hela mänskligheten, ut ur dödens slaveri och fångenskap.

Genom att Jesus uppstod från de döda, har vi alla uppstått från de döda.

Men hur gick det egentligen till när Jesus uppstod?

Kort svar: Vi vet inte!

Inför detta stora heliga tystnar evangeliet. Evangeliet tystnar inför storheten i det som händer – det finns inga ord som kan beskriva det!

Vi får veta att Han lades i graven, en sten rullades för ingången, samt att Maria från Magdala och Maria, Josefs mor, såg var han blev lagd.

Sedan blir det tyst…

Evangeliet talar inte till oss förrän efter sabbaten, då det berättas hur Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome går till graven för att smörja Jesu kropp med välluktande oljor. Men graven är tom! I graven sitter en ung man och berättar att Jesus inte är där, ty han har uppstått!

Vi vet alltså inte så mycket om själva uppståndelsen. Vi vet mera om Påsken: Vi vet att judarna firar Påsk, Pesach, till minnet av uttåget ur slaveriet i Egypten, då Moses ledde Israels folk genom Sävhavet.

Vi vet att Jesus firade Påsk av samma anledning.

Vi vet att vid den sista Påsken Jesus firade instiftade Han det andra sakramentet, nattvarden. Den nattvard vi skall få del av om en liten stund.

Vi vet att Jesus, för våra synders skull, fick lida och dö.

Och slutligen så vet vi, att för vår skull, så bröt Jesus dödens bojor, och steg ut ur gravens mörker, in i Livets ljus.

Därför kan vi säga att Påsken är livets, hoppets, förlåtelsens, befrielsens och Gudsnärhetens stora fest.

Låt oss nu stryka under detta genom att lyssna till vår första läsning, berättelsen ut Gamla testamentet om de tre männen i den Brinnande ugnen.

Psalmer:

45
248
461
146
155
147
269:5-6

Långfredagen 2005 – ”Korset”

2005-03-25T09:30:00.000+01:00

Detta är dagen då vår Herre Jesus Kristus för våra synders skull led och dog.

Varför skulle detta ske, och hur kunde allt detta onda föra så mycket gott med sig?

Om vi börjar med frågan varför, så ser vi en koppling till de texter vi fick höra den 1 söndagen i Fastan, då vi fick möta berättelsen om hur ormen i Eden lurar människan att trotsa Gud och äta frukten av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det som vi kallar för syndafallet.

Denna berättelse handlar inte om hur två människor åt ett äpple, och sedan straffas för det.

Nej, den handlar om hur människan sätter sig upp emot Gud, och hur hon genom sin önskan, och strävan efter, att själv bli som Gud bryter mot det som Gud hade bestämt. Berättelsen handlar om hur människan, skapelsens krona, inte var nöjd med sin upphöjda plats i skapelsen, utan hon ville bli som Skaparen själv.

en hur kunde det hända? Människan visste ju sin plats i skapelsen som kronan. Samtidigt hade Gud gett henne den fria viljan, friheten att själv välja mellan att mellan att göra som Gud hade sagt, eller bryta mot Guds vilja. Människan, i sin önskan att bli som Skaparen själv, valde att bryta mot Hans vilja.

I och med detta fick människan en skuld till Gud, en skuld som skulle betalas. Tyvärr kan människan inte göra något offer som är tillräckligt stort för att betala skulden. Det är inte heller bara människan som drabbats av detta, utan hela skapelsen är genom denna skuld sårad.

Detta betyder dock inte att Gud lämnar människan vind för våg, inte alls!

Genom hela Bibeln möter vi människor som vägleds av Gud, för att uppfylla Hans vilja, och återställa balansen, återbetala skulden.

Paradexemplet är en av de första berättelser vi stöter på i Bibeln, nämligen berättelsen om judarnas uttåg ur slaveriet i Egypten, in i det fria landet. Här är det Moses som är Guds verktyg, Hans profet, som leder Guds folk. Det är Moses som får träffa Gud i den brinnande busken. Det är Moses som får ta emot buden som, om de följs, leder till frälsning.

Det är minnet av denna händelse, att Gud befriar sitt folk från slaveriet, som judarna firar vid påskhögtiden.

Nästa nedslag i historien gör vi i Jerusalem på Davids tid. David som är kung, först över Juda, och sedan över Israel. David är viktig också för oss, ty det är från Davids släkt som vi får veta att frälsaren, Messias skall komma.

Davids bidrag till att betala människans skuld till Gud, är att Förbundsarken, vilken byggdes när judarna hade räddats ur Egypten som en boplats för Gud på jorden, flyttas till den nya huvudstaden Jerusalem, och där påbörjas byggandet av templet.

Det tempel, som skulle färdigställas av Salomon, och där arken sedan skulle stå, allra längst in, otillgänglig för alla, utom översteprästen. Det är i detta tempel som offren till Gud sedan förrättas, enligt de anvisningar och lagar som Mose tog emot i buden.

Men, folket börjar snart att åter vända sig från Gud, och tillbe avgudabilder. Så småningom så faller Jerusalem i Babylons händer, det judiska folket deporteras till Babylon, och templet rivs.

När judarna släpps ur fångenskapen är en av de första handlingar de gör vid återkomsten till Jerusalem att återuppbygga templet, platsen för den offerkult som ska rädda människan, och betala hennes skuld.

Och detta, att förrätta offer i Jerusalems tempel, fortsätter judarna med ända fram till att templet återigen förstörs, och judarna landsförvisas från vad som då hade blivit den romerske provinsen Palestina.

Men innan dess hände det något, som är större än allt annat. Skulden blev betald!

Vad är det då som gjorde att denna skuld som människan haft till Gud, sedan tidernas början äntligen är betald?

Jo, Gud själv blir människa, i Jesus Kristus.

I dag har vi lyckan att glimta den fullkomlighet som finns i Jesus. Det ser vi i vår kalender. Det är i dag den 25 mars, exakt nio månader innan juldagen, det är i dag Jungfru Marie bebådelses dag. Den dag då Jesu liv formades i moderlivet. Samtidigt är det Hans dödsdag.

Detta ser vi ganska så sällan, men ibland får vi uppleva det gudomliga nära på.

Och just detta: Att Jesus är fullkomlig, att Han är ren från synd, är det som vände det onda som hände den fredagen för så länge sedan till gott, ja inte bara gott, till den största glädjen, det största undret.

För det var genom denna händelse: Jesu Kristi lidande och offerdöd på korset, som vår skuld till Gud blev betald, det var då vi blev fria från synden. Denna gärning av oändlig kärlek till sin skapelse.

Varför var Gud då tvungen att gå in i Sin skapelse, lida och dö?

Då vår, människans, skuld till Gud var oändligt stor, finns det inget offer som är tillräckligt stort för att vi människor ska kunna betala den. Och då vi har en rättfärdig Gud kan skulden inte heller efterskänkas, ty då skulle Gud inte vara rättfärdig.

Det är då det största undret sker: Gud går in i Sin skapelse, och leder, som så många gånger förr, människan ur mörkret in i ljuset. Det stora denna gången är att det är Gud själv, som leder, och inte en av Hans profeter. Gud själv, i människan Jesus från Nasaret leder oss, ända fram till Jerusalem, hennes tempel och offerplatsen.

Där förrättar vår överstepräst, Jesus Kristus, själv det enda och fullkomliga offer som kan betala vår skuld. Det offer som Han, vår överstepräst, offrar är Han själv, Guds Lamm, genom vilkens blod våra synder renas. Och Han offrar i det nya Templet, sig själv.

Amen.

Psalmer:

143
140
144:1-4
45
700:1
456
269:5-6

1:a söndagen i Fastan 2005 (Invocavit) – ”Prövningens stund”

2005-02-13T09:30:00.000+01:00

Idag, den första söndagen i fastan, är temat "Prövningens stund". Texterna handlar om hur Adam och Eva frestas av ormen, Satan, att äta den frukt Gud har förbjudit dem att äta.

Detta är den stund då synden kommer in i världen, då människan bryter mot Guds befallning att inte äta frukten av trädet som ger kunskap på gott och ont. Det är när människan gör detta som hon fördrivs från Edens lustgård.

Men också om det stora hoppet i Jesus, den som bringar evig frälsning. Han som har besegrat djävulen, och synden. Han som har frälst oss från allt ont.

I Evangeliet berättas det om hur Jesus lever ute öknen och fastar i 40 dagar, och om hur han där sätts på prov av Satan, frestaren.

I gamla testamentet berättas det om hur Moses fastar i 40 dagar medan han är hos Herren innan han får de tio budorden.

Där berättas även om profeten Elia som fastade i 40 dagar medan han gick till Horeb för att möta Herren där.

Det är alltså detta som är bakgrunden till varför även vår fasta varar i 40 dagar.

Och just dessa 40 dagar är ett tillfälle för oss att reflektera över våra liv, och framförallt vår relation med Gud.

När vi gör detta är det vi är sårbara för de prov som vi jämnt och ständigt utsätts för av frestaren.

Men som tur är finns Jesus vid vår sida, han som löst oss från frestarens garn.

Men hur gör vi då när vi fastar?

Jesus och profeterna gick ut i öknen i deras fasta. Det skulle vi också kunna göra, men det är lite svårt att hitta här i närheten.

Istället får vi komma till Gud, få Hans beskydd, för att säga det med psalmens ord: Gud är klippan dit vi kan fly, borgen där vi finner räddning. Där är vi trygga från den prövning vi inte skulle klara av, den prövning där vi skulle vara frestade.

Men fastan innebär ju också en period av självförsakelse. Det traditionella är ju att man avstår från kött, vilket kommer sig av att kött förr i tiden var en lyxvara, inte som idag när 1 kilo fläskfärs kostar runt 30 kronor på CityGross. Vad innebär det då att fasta idag? Många avstår från godis, vissa från TV-tittande, eller annat som känns som en lyx.

Egentligen är det inte så viktigt vad man gör, utan det viktiga är att man genom fastan får tid med Gud. En tid för eftertanke och samtal.

Låt oss be:

Till dig, Herre, tar vi vår tillflykt, svik oss aldrig!

Du som är trofast, rädda oss, lyssna på oss, skynda till vår hjälp.

Var vår klippa dit vi kan fly, borgen där vi finner räddning.

Ja, du är vår klippa och vår borg.

Du skall leda och styra oss, ditt namn till ära.

Du skall lösa oss ur snaran de gillrat, du är vår tillflykt.

Vi överlämnar oss i dina händer.

Amen.

Psalmer:

135
697:6
45
237
1:5-9

Söndagen efter nyår 2005 – ”Guds hus”

2005-01-02T11:00:00.000+01:00

Temat idag är "Guds hus". Men vad menas egentligen med "Guds hus"? Finns det möjligtvis ett särskilt hus som Gud bor i här på jorden? Är det kanske kyrkan här som är Guds hus? Eller alla kyrkor? Eller är det kanske så att Guds hus det är Kyrkan med stort K, hela den världsvida Kyrkan, hon som har funnits ändå sedan den första pingsten? Eller finns det kanske en ännu djupare mening?

Om vi tittar på alternativen i tur och ordning, så kanske vi kommer fram till ett svar:

Finns det möjligtvis ett särskilt hus som Gud bor i här på jorden?

Nej, jag tror inte det. Det finns inget hus som rymmer den Gud som har skapat himlarna och jorden.

Då kan vi stryka det alternativet.
Är det kanske kyrkan här som är Guds hus?

Det är det på sätt och vis, det är ju här vi kommer för att möta Gud, för att fördjupa vår relation med Honom, och för att delta i den måltid Han bjuder oss. Men det är väl inte bara här Gud finns?

Vilket leder oss till alternativ tre:
Är alla kyrkor Guds hus?

Här gäller samma argument som senast, det är i de här byggnaderna många av oss känner en tydlig samhörighet med Gud, men är det verkligen bara här?

Nej, så då kanske inte heller de här två alternativen funkar.
Är Guds hus hela den världsvida Kyrkan, Kyrkan med stort K?

Nu börjar vi närma oss tror jag, för Kyrkan finns ju över hela världen, och det är ju här vi möter Gud. Inte enbart i kyrkobyggnaderna eller någon plats som betyder mycket, men i hela världen.

Men om Kyrkan är Guds hus, vad är Kyrkan då? Och hur ska vi göra för att leva i Guds hus?

Kyrkan? Det är vi! Kyrkan är ett hus av många, levande stenar, var och en oersättlig, och det är vi som är de levande stenarna.

Men vad ska vi då göra för att leva i Guds hus?

Här tror jag att Paulus har givit oss en liten "fusklapp". I dagens epistel ger han oss nämligen en del tips på hur vi ska göra. Paulus säger att vi ska leva i enighet, att vi ska leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Vi ska vara ödmjuka och sätta andra högre än oss själva. Vi ska inte bara tänka på vårt eget bästa utan även på andras.

Men detta är ju inget som är lätt att göra. Enighet, det är nog det som är svårast för oss, förmodligen för att vi har fått för oss att det är likhetstecken mellan enighet och likhet. Men det att vara eniga betyder inte att man är lika. Det har vi sett exempel på den senaste veckan, hur människor hjälper andra människor, människor de inte känner, inte för att man är varandra lika, utan för att alla är människor i nöd. Även från Sverige har vi sett hur människor kommer tillsammans för att hjälpa alla dem som är i nöd.

Särskilt inom Kyrkan har vi varit duktiga på det här med att vara splittrade, vi har svårt för att acceptera varandra, för att vi gör saker annorlunda, eller för att vi tror lite annorlunda.

Samtidigt är det att vi inte är eniga inget som hindrar att vi alla ryms i Guds hus. Guds hus är ett hus med många rum, många våningar. Ett hus där vi alla ryms, oavsett hur vi är, och hur vi tror.

Det viktigaste är att komma ihåg att även om det är vi som är de levande stenarna i Guds hus, så är grunden alltid den samme: Kristus!

Låt oss be:

Herre, vår Gud, vi tackar Dig för att Du låter oss bo i Ditt hus. Lär oss vad enighet är, och hur vi kan leva som en enda enig Kyrka.

Hjälp oss att inte bara tänka på vårt eget bästa, utan på andras.

Amen.

Psalmer:

266
697:6
370
401
64

Julotta 2004

2004-12-25T07:00:00.000+01:00

God Jul!

Hur många gånger har vi inte sagt de orden: God Jul! Men varför säger vi egentligen God Jul? Varför är julen god? Varför firar vi egentligen jul? Är det enbart en anledning att träffa familj, släkt och vänner under trevliga former, äta gott och ha trevligt tillsammans?

Eller är det så att det som hände då, för över tvåtusen år sedan, fortfarande har en reell, verklig, påtaglig påverkan i våra liv idag? Är det så att det som hände då, Gud blir människa, och lever bland oss, är något vi ständigt behöver påminnas om, och tillsammans fira?

Jag tror att det är så. Vi behöver tillsammans friska upp våra minnen, och komma ihåg det stora under som skedde, för så länge sedan, långt borta i fjärran land.

Men man har inte alltid haft det behovet, det fanns en tid när det inte kändes så viktigt att fira jul. Det är faktiskt först på 300-talet som julfirandet kommer igång på riktigt.

Redan på 200-talet hade man dock börjat fira Jesu födelse och dop på Trettondagen, den 6 januari i den östra delen av kristenheten, men ganska snart gick många, dock inte alla, över till den västliga traditionen att fira just Födelsen den 25 december, 9 månader efter Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars. Det hade också den praktiska följden att man fick en högtid som sammanföll med det romerska firandet av "Den obesegrade solens fest", och i den kristna symboliken finns ju också en bild av Gud som rättfärdighetens sol. Men varför uppkom egentligen behovet av att fira jul? Av att fira Jesu ankomst, Hans födelse?

Jo, på 300-talet, hände det något. Kyrkan började splittras. Man bråkade om olika frågor. En av dessa frågor var om Jesus verkligen var både sann Gud och sann människa. Vad är det egentligen som gör Jesus till inte enbart människa, eller enbart Gud, utan både människa och Gud?

Svaret på den frågan får vi när vi läser vad som står skrivet i Evangeliet, hur där berättas om ängeln som visar sig för Maria, om hur den helige Ande kommer till Maria och hon blir havande. Och det är här vår berättelse tar sin början: I Julevangeliet.

Det berättas att kejsaren i Rom, Augustus, utfärdar en förordning om att hela den kända världen, romarriket, skall skattskrivas. För att kunna göra detta skall alla bege sig till "sin stad", den stad där ens förfäder kom från. Och Josef, som hörde till Juda stam, begav sig till den stad, eller rättare sagt by, som varit så viktig för hans förfader, kung David: Betlehem.

Josef, som snart skulle gifta sig, hade tagit med sin trolovade, Maria. Det som är lite konstigt här är att fastän Maria var gravid, så stannade Josef kvar hos henne, trots att det inte var hans barn. Fast kanske är det inte så konstigt. Även Josef hade nämligen fått besök av en ängel, vilken hade berättat för honom vad som skulle hända.

Väl framme i Betlehem försöker Josef och Maria att hitta någonstans att bo. Helt lönlöst, denna lilla by hade ju plötsligt blivit invaderad inför skattskrivningen, ungefär som om alla som kommer ifrån Bjuv samtidigt hade kommit hit, säg kanske runt 50 000. Det blir lite ont om sängplatser då. Alltså tar de emot det som står till buds – ett stall, förmodligen uthugget ur en klippa.

Under den tid de är i Betlehem märker Maria att det är dags att föda. Maria föder sin pojke, sätter på honom kläder, och lägger honom i en krubba.

Hittills inget särskilt märkvärdigt, det var säkert många som inte fick plats, och ett och annat barn föddes säkerligen också under den tid som skattskrivningen höll på.

Det märkliga kommer nu:

På ett fält utanför byn finns ett gäng med herdar, vaktandes deras får. Plötsligt får de se ett starkt sken, och grips av rädsla. Men vem hade inte blivit livrädd om det mitt om natten hade blivit ljusare än på dagen?

De hör då den klassiska hälsningen från änglar till oss människor, den som börjar med orden: "Var inte rädda". Ängeln fortsätter med att berätta att den har kommit för att berätta att just den natten har det skett ett stort under, Frälsaren, Messias, har fötts. Och ängeln beskriver hur barnet ligger lindat i en krubba, inte så långt borta.

När herdarna åter blir ensamma bestämmer de sig för att gå in till byn, och se det under som Herrens ängel har berättat om. Det berättas att de hittar Maria och Josef, och det nyfödda barnet, lindat i krubba, precis som det hade berättats för dem.

Vad är det då som gör detta till en så viktig händelse att vi inte bara firar en "vanlig liten" helgdag, som så många andra viktiga händelser, utan lägger så stor vikt vid den att den firas på två dagar, och förr var det fler, har en fasta under tiden strax före, den tid vi kallar advent, samt fortsätter att fira den ett par veckor fram?

Jo, denna händelse berättar något grundläggande om Jesus, om Gud, och om vår tro. Den berättar om hur Gud kommer till jorden, inte med buller och bång, utan som ett litet nyfött barn, beroende av andra människor. Den berättar också att de gammaltestamentliga profetiorna om Messias nu går i uppfyllelse, Han har äntligen kommit.

Men vad har detta för inflytande på vårt liv idag?

Jo, det faktum att Gud har blivit människa, och levt ett helt och hållet mänskligt liv, att Gud har kommit till oss gör att vi kan lita på att Gud vet hur vi har det. Jesus har upplevt hur det är att vara människa, hur det är att skratta, hur det är att gråta. Han upplevde det som vi alla konfronteras med: konflikter, frestelser, men också vänskap, samhörighet.

Men inte nog med det: Genom Jesus kan vi också veta något om Gud. Det är genom Jesus som Gud ger sig själv ett ansikte vi kan begripa. Det är också genom denna händelse som vi får en bild av Gud som talar om Gud som, dels någon oändligt stor, andlig, omöjlig för oss människor att omfatta och beskriva, dels som någon mycket påtaglig, kroppslig och vardaglig.

Men vad har allt detta med vårt julfirande att göra? Vi firar visserligen minnet av Jesu födelse, men var kommer maten, klapparna, och Kalle Anka in i bilden?

Om vi börjar med klapparna, så hänger de med sedan länge, före den tid då julen firades på Trettondagen. Våra klappar är egentligen gåvor till Jesus, men då han ju inte längre finns kroppsligen på jorden ger vi dem till varandra. Alltså är våra klappar, på sätt och vis, en upprepning av de vise männens gåvor till Jesus, men istället för guld, myrra och rökelse ger vi gåvor som vi vet mottagaren önskar sig.

Maten då? Hur stämmer den in? Jo, varje rejält kalas kräver ju ordentlig mat, och då vi här i Sverige började fira jul, med tillhörande fasta före, blev det ganska naturligt att när fastan äntligen skulle brytas, så skulle alla delikatesser man kunde uppbringa mitt i vintern på bordet. Men inte heller Jesus var främmande för att delta i gästabud. Hela hans verksamhet sker ju mellan två fester, den börjar med bröllopet i Kana, och mot slutet har vi ju den sista måltiden, nattvarden. Maten hör alltså hemma i juletid, vid Jesu födelsedagskalas, även om vi idag oftast fuskar lite och börjar redan på julafton.

Och Kalle Anka? Det är den tid på julafton då hela familjen får samlas i lugn och ro, slappna av, och bara umgås, och visst kan det vara ganska trevligt med lite Kalle på julafton?

Låt oss be:

Ack, Herre Jesus, hör min röst:

gör dig ett tempel i mitt bröst.

Uti mitt hjärta bliv och bo,

så har jag tröst och evig ro.

Låt alltid klinga i min själ

en sång till dig som vill mig väl,

och fyll mitt hjärta med en psalm

till vaggsång vid din krubbas halm!

Pris vare Gud som med sitt ord

har sänt sin son till denna jord.

Av änglakörer fylls hans hov

och rymden skallar av hans lov.

Amen.

Psalmer:

Inledning: 119 – Var hälsad, sköna morgonstund
Gradualpsalm: 123 – Lyss till änglasångens ord
Psalm efter predikan: 114 – Stilla natt
Slutpsalm: 122 – Dagen är kommen